För hade jag inte gjort det hade jag kunnat tycka att det är lite väl blåsigt, blött och lerigt i dag.

Efter att ha inspekterat vår blöta grusväg bestämde jag mig  för att ta hundarna i lite olika gäng och traska runt huset varv på varv istället.

Löptikarna, Marie och Janet, var första gänget ut och lurade mig flera gånger genom att dyka upp bakom mig när jag spanade framåt. 

Andra gänget är också två stycken, Kirsty och Miranda. De tycker verkligen om varandras sällskap och har väldigt roligt tillsammans men jag vill absolut inte ha dem tillsammans utomhus med det tredje gänget som består av ungherrarna, Jonas och Cameron, som verkligen älskar att springa och som inte ens skulle ha märkt om någon av de små mejades ner när de far fram med Clara och Fedora skällandes efter. Malcolm och Claire tar det något lugnare men ser till att de inte kommer alltför mycket på efterkälken. 

Jag funderade på att hämta kameran för att föreviga rusningarna men jag är ingen duktig fotograf eller filmare och ser istället till  att hålla mig undan när de kommer förbi. Att fälla mig bland rötter, buskar och lera ska de inte få lyckas med!

Igår kl 16.30 hade jag tid hos veterinär. Malcolm har tandsten på en molar som jag inte lyckas komma åt.

Jag var på plats 16.15. Utanför en helt nedsläckt veterinärmottagning och förbannade att jag måste ha hört fel på tiden. Gick omkring lite i mörkret men eftersom jag varken vet vilket av husen de bor i eller om han möjligen kunde vara hos sina hästar i någon av byggnaderna på den stora gården kändes det lite onödigt.

Säker på att jag missuppfattat tiden (vilken veterinär vill egentligen stå och ta bort tandsten en sen fredageftermiddag?) åkte Malcolm och jag hem igen för att förhoppningsvis få en senare tid. 

När jag var nästan hemma ringer veterinären. Han hade varit ute och kört häst och kommit tillbaka, förmodligen strax efter att jag hade åkt. Jag skämdes för att jag faktiskt inte var kvar till kl 16.30 då jag hade min bokade tid, men tanken att han var ute och körde häst i mörkret slog mig aldrig, att jag hade hört fel på tiden kändes så mycket troligare. Men nu vet jag lite mer om hur den här veterinären är och han skrattade nog lite åt alla mina försök till ursäkter och gav Malcolm och mig en ny tid på måndag.

På eftermiddagen innan det har blivit mörkt.