Vår bror har varit här i sex dagar och allt som Ingrid och jag skjutit framför oss "Det gör vi när Evert kommer nästa gång"

 kommer vi fortfarande kunna säga "Det gör vi nästa gång Evert kommer" när vi pratar om det.

Men vi har i alla fall varit till Återbruket flera gånger, lampan över köksbänken är bytt, dörren till carporten går att stänga utan det våld vi använde tidigare, krångliga toapappershållaren sitter numera fast och årets första grillning är gjord.

Så vi har inte bara suttit, ätit, druckit vin och pratat. Visserligen är träden och buskarna som vi tänkte ta ner fortfarande kvar på sina platser men det beror på att de är alltför tunga när det regnar och att plantera blommor i krukor ska man göra när det är vackert väder och solen skiner så vi har förmodligen lite kvar att göra.

Första helgen i maj var Gibbon, Fairy och jag i Skara på utställning. Karin och jag har bestämt att det ska bli en årlig tradition där vi ska visa våra hundar nästan oavsett vem som kommer att döma. Jag tror att det här var den fjärde gången vi träffades just på den utställningen och först ätit gott på kvällen, sovit över natten för att sedan åka hem efter utställningen med lite skiftande resultat.

I år var jag väldigt glad när jag satte mig i bilen för hemfärden. Eftersom mitt ben fortfarande irriterar mig (tålamod, tålamod säger kiropraktorn) fick jag fantastisk hjälp i ringen av Karin och Cindy som visade Gibbon och Fairy på ett sätt som gjorde mig så fantastiskt glad och nästan tårögd. 

För även om Karin och jag ofta stått som konkurrenter i ringen tillsammans, påverkar det verkligen inte vår vänskap utan vi hjälper varandra när det behövs. Vi får se när jag kan återgälda både henne och Cindy. Cindy träffar jag inte så ofta nu för tiden då avståndet mellan oss numera är längre än det var mellan Hammarö och Säffle då vi kunde ses ofta.

Hundarna mår bra även om det märks att Claire blivit lite mindre intresserad av mat och gärna behöver en extra in och utropning när det är dags att gå ut eller äta. Det här är den svåraste tiden när hundarna börjat bli gamla utan att det är något egentligt fel på dem. Både hon och Clara sover djupare men är de första framme i kopplet med glada skall när det väntas en promenad.

Det har tyvärr blivit dåligt med de längre koppelpromenaderna när benet inte samarbetar, utan jag istället måste se till att jag får pauser där jag kan sitta en stund när jag får kramp.

Till hundarnas stora glädje, hoppas jag, kan jag stå upp när de badas numera även om de långa pälsarna tar lite tid att gå igenom med schamponeringar och sköljningar. 

Det finns en godispyts precis vid trimbordet så de kan titta på den och påminna om att det ska vara mutningar vid pälsvård.

Jag ser fram emot att sommaren ska bli lagom varm, lagom torr, att vi alla i huset ska få må bra och ha lagom mycket att göra med hus, trädgård, övriga aktiviteter och inte så mycket toviga pälsar. Tre ungdomar som närmar sig tovåldern kommer i alla fall att hålla mig igång.