Blogg

Stockholmsutställningen

2019-12-15

Nu är 2019 års utställningar slut. För min del har det blivit 21 st, 22 om jag räknar Upplandsmästaren. Ganska normalt för ett år när det gäller mitt stora intresse.

Det har mest varit stora framgångar men även en del utställningar som jag glömmer redan när jag sitter i bilen på väg hem.

Med en sport som hundutställningar, där man med sin anmälan ber om en domares åsikt om sin hund utan att ha en aning om vilken konkurrens den kommer att möta, gäller det att ha lite avstånd och perspektiv på dagen.

Av både kritik och beröm finns mycket att ta till sig. Jag försöker att hela tiden förbättra min klippning, visning och inte minst mina hundars inställning till något som för deras del förmodligen kan uppfattas som ganska märkligt och onödigt.

Pudlar tycker oftast om att showa, de vill bli beundrade och uppmärksammade och det är egenskaper som väl passar in på utställningar. Är man som handler uppgiven och på dåligt humör påverkar det självklart hundarnas upplevelse av situationen.

Det är verkligen viktigt att själv tycka om utställningar och även tycka om hunden man visar, för att de ska tycka att utställningar är roligt.

Ibland lyckas man inte helt, ibland skäms man över sin insats och ibland åker man hem från tillställningen med ett stort leende.

Leendet satt fast på mina läppar igår när jag i ett mycket regnigt väder lämnade Stockholm Hundmässa.

Jag hade anmält Fedora, mest för att verkligen göra allt jag kunde för att hon slulle tycka att det var roligt, jag har inte lyckats helt med det de senaste gångerna och Cilia hade jag anmält för att hon skulle få se en riktigt stor utställning med höga ljud och många människor och hundraser.

Jag var så nöjd med Cilia, hon har en grundinställning till livet som är mycket positiv och var så charmig och gullig att hon både vann juniorklassen, slog juniorhanen och fick titeln Nordisk Juniorvinnare. Mycket fint!

Fedora kanske kände av att jag skärpte till mig, trodde på henne och var glad över att få visa en hund som jag är så stolt över.

Hon visade sig riktigt bra, vann sin klass och höll länge förstaplatsen i BT-klass innan hon placerades på den andra platsen, slagen av en tik som domaren tyckte bättre om.

Jag hade tänkt stanna och titta på grupptävlingarna men eftersom jag drabbats av "finsk snuva" efter min Helsingforsresa och när alla spänningar släppte efter att bedömingen var klar, kände mig både snuvig och trött, åkte jag hem.

Innan jag gick ner till bilen skulle jag bara hämta ut hundarnas priser. Det var inte något bara. Kön som jag stod i hanterades av en kvinna som borde fått avlösning långt tidigare. Över 50 minuter i kö för att lösa ut ervunna rosetter, visar det tålamod och styrka som krävs av oss utställare.