Nu är vår bror hos oss igen, vilket betyder att vi åt surströmming igår.

Det är en gammal tradition i vår familj eftersom vi från början härstammar från Norrland. Visserligen säger hon som bor i Mattisudden/Piteå att Hammerdal inte räknas som det riktiga Norrland, men det bryr vi oss inte om.

Vi äter också kräftor som vi planerar för i nästa vecka.

Nu har jag varit på några utställningar och det känns väldigt bra att komma tillbaka till det "riktiga" livet med långa bilresor, tidiga mornar, ständig koll av väderleken och intensivare pälsvård av de som ska in i ringen. 

I Ransäter (som jag räknar som min gamla hemmautställning) satsade jag på de två bruna, Gibbon och Fairy. De gjorde mig väldigt stolt, både över sitt uppförande på bilresan, utanför ringen och inte minst i ringen. Det är också så extra roligt när domaren uppskattar hundarna som jag visar upp!

Tre veckor senare gällde det Norrköping. Då fick Gibbon stanna hemma.  Det har varit svårt att få honom i rätt hull då han både äter för lite och rör sig för mycket och när han har fått fin kritik på utställningarna med slutklämmen,"borde ha mer vikt" vill jag vänta tills han har lagt på sig lite innan han får visa sig i ringen igen.  Får försöka hitta på lite roliga, lugna aktiviteter hemma.

Fairy fick istället ha med sig sin syster Mira till Norrköping som sällskap.

Det blev en mycket trevlig dag med fint väder, duktig Fairy i ringen, en nyfiken Mira som fick se att de finns andra platser än Härkeberga. Jag fick trevligt sällskap av Miras och Fairys fars ägare från Norge och en lagom lång resa hem med tid för samtal om dagens upplevelser och mycket annat med goda väninnor.

Nu förbereder jag mig för den stora utställningen i Stockholm den 6/9 och ser fram emot att där få träffa flera av de personer som jag oftast bara träffar genom nätet och även få se många välklippta hundar som jag ska låta mig inspireras av.

Att klippa hundar är lite som att försöka skapa ett konstverk och även om jag inte är någon riktig konstnär kan jag drabbas av  bristande inspiration som inte lär var ovanligt i deras kretsar.

Då behöver jag komma ut, se andras arbete, fråga om deras åsikter om min klippning för att jag förhoppningsvis ska kunna fortsätta att utvecklas i det roliga yrket som jag valt.

När jag nu under alltför lång tid inte kunnat ställa ut mina hundar eller ens varit intresserad av att klippa dem är jag så glad att känna att jag är tillbaka i det som jag levt så mycket för i 50 år. Även om jag givetvis gärna hade haft den ork och den kropp som jag hade när jag började, får jag försöka kompensera bristerna med erfarenheten som jag fått.

Det har verkligen varit ett elände att ha ett ben som värker, jag är inte van att ha ont någonstans i kroppen och har inga planer på att ha det så. Efter lite olika behandlingar fungerar benet ok nu och jag försöker träna balans och styrka så gott jag kan.

Kan ångra lite att jag aldrig varit intresserad av motion och träning men jag får lita på min envishet i det här fallet!